jeddiieteddiie

'EDWARD!' skriker jag och springer emot honom. Han sträcker ut armarna och omfamnar mej. Så varmt, så skönt. Vi går ifrån varandra lite grann, sen går vi ihop igen och kramas mer. Han pussar mej på pannan.

'Jag har saknat dej Edward'

'Jag har saknat dej med'

'Vart var du?'

'Vadå vart var jag?'

'Du var inte på rummet!'

'Gubben fick besök, jag gick ut en sväng'

Jag skrattar. Han skrattar. Clara och John skrattar också. Vi går till mitt sjukrum.

'John?' Clara vänder sej mot honom.

'Ja?' undrar han.

'Varför ligger inte du på sjukhus?' frågar hon.

'Dom har undersökt mej. Jag hade inga glasbitar och hade inte ont någonstans. Tack vare Wendela. Hon räddade mej från att få en tegelsten i huvudet'

'Jag ska tacka henne enormt mycket' säger Clara.

Vi går in i rummet och till min förvåning ligger Wendela där i sin säng. När vi kommer in tittar hon på oss.

'Jag visste inte att mitt första möte med mina största idoler skulle bli så här' kvider hon med tårar i ögonen.

'Men det var knappast ditt sista möte med oss!' tröstar John. 'Du räddade mej från den där tegelstenen!'

'Räddade och räddade..'

'Du räddade honom Wendela!' avbryter Clara. 'Tack så himla mycket!'

Wendela ligger där i sin säng och ser generad ut. Jag tycker synd om henne. Men hon räddade faktiskt John, han kunde dött.

'Finns det något jag kan göra för dej?' undrar John.

'Jag tyckte förstås att det var jättekul att krama er..' skrattar hon.

John skrattar också och säger att det var inte svårt att uppfylla hennes krav. Han går fram och kramar henne.

'Något mer?' undrar han.

'Nej, inget mer' säger hon och ler. 'Tack'

'Det är jag som ska tacka' säger John. Jag känner mej trött och går till min säng och lägger mej.

'Hejdå' hör jag John säga.

'Hejdå' säger jag.

'Hejdå' säger Wendela.

Dörren stängs och jag tittar. Edward stannade här inne. Jag ler mot honom. Han kommer fram till min säng och pussar mej på munnen.

'Hejdå' säger han.

'Hejdå' säger jag. Så går han också.